Mona Sahlin i SVT

Mona Sahlin uttalar sig om ungdomen i K-G Bergströms intervjuprogram

 

Mona Sahlin sa i gårdagens sändning av K-G Bergströms intervjuprogram att svenska ungdomar saknar vuxna människor i sina liv och att detta är en olycklig situation. Hon väljer naturligtvis att inte nämna något om hur vänstern ihärdigt har verkat för att överföra ansvaret för barnens fostran från föräldrarna till ”samhället” (läs: socialistiska barninstitutioner). Enligt vänstern är det ju fult att mammor är hemma med sina barn eller att föräldrarna ges möjlighet att uppfostra dem.

Alla unga skulle utsättas för en socialisation och föräldrarna skulle hålla fingrarna borta. Helst skulle barn och ungdomar få göra vad de ville, när de ville, var de ville. Fullkomligt idiotiskt!

Unga människor skulle vara infantilt rebelliska och ifrågasätta minsta lilla auktoritet, inklusive sina egna föräldrar, vilket idag har resulterat i ett samhälle där människor inte visar varandra någon respekt.

Ganska typiskt socialdemokratisk politik att först skapa ett samhällsproblem och därefter uttrycka en önskan om att vilja komma på en lösning – helst en kostsam sådan.

Franco Frattini, med rätt att förbjuda

Dags att förbjuda ord

 

Jag måste medge att jag är en ambivalent EU-medborgare. Ibland tycker jag att unionen fyller en viktig funktion. Ibland, som nu, vill jag helst se att man lade ned, ursäkta min svenska, skiten. Uppriktigt talat har det mestadels varit negativt från Bryssel den senare tiden.

I våras skrev jag exempelvis en insändare som publicerades i Svenska Dagbladet. Jag angrep det så kallade ”arbetsdirektivet”, ett direktiv från EU där det regleras hur mycket Europas medborgare får lov att arbeta. Vilket kvalificerat trams! Bestämmelserna är ett förträffligt sätt att bringa kaos till alla arbetsplatser där olika sorters lokala arbetstidslösningar tillämpas.

Senast idag kunde man också läsa om att EU-kommissionen har låtit meddela att europeiska bönder inte bör ”låta sina åkrar ligga i träda”. Anledningen är att man oroar sig för det stigande priset på spannmål och andra jordbruksprodukter. Vem kan lastas för att bland annat svenska bönder har struntat att bruka sina arealer till sin fulla potential? Jo, ironiskt nog är det EU som har legat bakom.

Den europeiska unionen börjar allt mer likna en jättelik planekonomi som styrs centralt från Bryssel. Inte nog med att många beslut fattas över huvudet på vår riksdag – nu saboterar man Sveriges arbetsmarknad och ekonomi.

Nog om detta! Det allra senaste tillskottet av dumheter från kontinenten är den italienske kommissionären Franco Frattini, med ansvar för säkerhetsfrågor inom unionen. Han har föreslagit att man bör förbjuda vissa sökord på Internet, till exempel ordet ”bomb”.

Franco har uppenbarligen på tok för mycket fritid. Tack vare politiker som han, har EU förvandlats till en enda stor förbudsorganisation. Ärligt talat, jag kan leva utan passfrihet och billigare alkohol om det innebär att jag slipper en ny Franco.

Manifest för svensk försvarspolitik

Tio punkter som förstärker Sveriges förmåga att upprätthålla en trovärdig och långsiktig försvarskapacitet

 

1. Officersyrkets status borde höjas genom att samhället visar mer respekt för de män och kvinnor som tjänstgör i Försvarsmakten. Bättre ekonomisk ersättning och pensionsavtal, högkvalitativa akademiska studier och förändrad allmän inställning gentemot försvaret är några exempel på åtgärder som snabbt skulle stärka officersyrkets status. Idag överger kompetent personal Försvarsmakten därför att anställningstryggheten är obefintlig och att de generella villkoren är dåliga. Vi kan inte förvänta oss att ha väl fungerande stridskrafter om vi inte kan förmå lämpliga människor att söka sig till Försvarsmakten. Oavsett teknologisk utveckling eller intrikata allianssystem, kommer människan alltid att vara grundbulten i vårt försvar.
2. Riksdagen måste ovillkorligen uttala att våra väpnade styrkors huvudsakliga uppgift är att hävda vår territoriella integritet i Sverige, samt att alla övriga uppgifter är sekundära. Statens ansvar är att skydda sina medborgare mot våld och angrepp. Detta åtagande kan staten bara fullfölja om vårt försvar i första hand är ämnat att skydda Sverige.
3. Värnplikten måste finnas kvar även i fortsättningen. Den behövs för att Försvarsmakten i en eventuell nödsituation ska kunna upprätthålla tillräcklig kvantitet och uthållighet. Att avskaffa pliktlagstiftningen i hopp om att vid behov kunna stifta en ny lag är rent och skärt önsketänkande. Sverige är ett till ytan mycket stort land och vår befolkning är förhållandevis liten. Därför är värnplikten en praktisk nödvändighet, även om den inskränker på individens frihet.
4. Kontraktsanställd militär personal bör utgöra en permanent del av Försvarsmaktens styrkor. De ska komplettera våra värnpliktsförband så att vi också har tillgång till enheter med korta mobiliseringstider. Man skulle kunna bilda ett par stående bataljoner som med jämna mellanrum kan roteras till utlandstjänst. På så vis får vi förband som både uppträder utomlands och i Sverige, till skydd för våra gränser.
5. Ett permanent, icke-parlamentariskt, nationellt säkerhetsråd bör inrättas i avsikt att göra säkerhetspolitiska analyser. Analyserna ska sedan ligga till grund för riksdagens och regeringens långsiktiga försvarsbeslut. Rådet kan bestå av f d militärer, ambassadörer, forskare och annan för ändamålet lämplig kompetens. Idag styr den parlamentariska Försvarsberedningen lejonparten av riksdagens och regeringens säkerhetspolitiska beslut. Problemet är att politikerna ofta saknar fackkompetens i ämnet, vilket självfallet är till nackdel för vår säkerhet.
6. Man bör införa obligatorisk försvarsupplysning i grundskolans senare år. Saker som kan diskuteras är bland andra varför Sverige måste ha ett militärt försvar och hur den aktuella försvarsorganisationen ser ut och fungerar. Allt i syfte att förbättra det säkerhetspolitiska medvetandet i Sverige.
7. Stående förband bemannade av kontraktsanställd personal ska i första hand befinna sig på svenskt territorium för att hävda landets integritet och gränser. I andra hand kan nyss nämnda förband rotera utomlands för deltagande i fredsfrämjande operationer. Tack vare deltagandet får svenska soldater och befäl konstruktiv erfarenhet.
8. Alla fredsbevarande insatser där svenska militära enheter deltar ska finansierar via biståndsbudgeten. Försvarsbudgeten ska endast bekosta vårt territoriella försvar och ingenting annat.
9. Överbefälhavaren ska tilldelas adekvata resurser och därefter själv få avgöra hur dessa resurser ska investeras. Försvarsmakten ska själv bestämma vilken materiel och vilka funktioner som ska prioriteras, utan politisk inblandning. Riksdag och regering ska sätta upp ramverk och styra Försvarsmakten med tydliga verksamhetsmål. Riksdagen ska efterhand utvärdera om målen har uppfyllts. Lyckas Överbefälhavaren inte uppfylla målen, ska vederbörande tvingas att avgå.
10. Alla politiska försvarsbeslut bör ha en löptid på minst sex-sju år. Riksdagen ska fatta principiella  och långsiktiga beslut, som utgår ifrån det nationella säkerhetsrådets rekommendationer. Under försvarsbeslutens löptid ska Försvarsmaktens ekonomiska ramar vara helt låsta, så att Överbefälhavaren och hans myndighetsledning ska kunna arbeta ostört med sin planering.

Ännu en major

Kort efter Mikael Odenbergs dramatiska avgång som försvarsminister, har den f d majoren Jan Björklund blivit vald till Folkpartiets nye ledare. En f d officer ersätter en annan som departementschef inom regeringen. Jag skulle tro att Björklunds bakgrund är en tillgång i den rollen. Särskilt den svenska skolan och utbildningssystemet i sin helhet behöver en fast hand som både kan peka ut en riktning och få grepp om missförhållanden.

Jag tycker mig nästan kunna skönja en svagt konservativ framtoning i Folkpartiets nuvarande profil. Parollen är att man ska hjälpa de allra svagaste i samhället, samtidigt som det ställs krav på att alla friska, arbetsföra medborgare ska stå för sin egna försörjning. Trots att jag själv med största sannolikhet aldrig skulle få för mig att rösta på Folkpartiet, är det en bekväm känsla att veta att det existerar åtminstone en tillstymmelse till konservativ ideologi inom regeringen. Fast det ska också tilläggas att Folkpartiet i övrigt har många underliga ståndpunkter.

”Liberalismen är internationalisternas ideologi. Människor ska ha samma förutsättningar oavsett i vilken del av jordklotet man råkar födas”, sa Björklund i sitt första riktiga tal som partiledare. Detta får mig att höja på ögonbrynen och fråga mig själv vilken kommunistisk text de meningarna är hämtade ifrån? Är det Björklunds uppfattning att Sverige ska känna ansvar för hela världens förehavanden? På vilket sätt är det svenska medborgares uppgift att tillse att alla världens folk ska ha exakt samma förutsättningar?

Ojämlikhet och orättvisor kommer alltid att existera. Varför inte förlika sig med den tanken och istället göra det bästa av den situation vi har här i Sverige? Den aktivistiska inställningen Björklund anammar är förkastligt och orealistisk. Tyvärr genomsyrar denna dåraktiga utopiska tanke fler partier än bara Folkpartiet.

Odenbergs avgång

Allianspolitiker brukar i regel hävda att rektorer och lärare är de som är bäst lämpade att utforma verksamheten på skolor. Samma retorik hörs ofta gällande sjukvården. Läkare och annan vårdpersonal vet bäst själva och skulle klara sig betydligt bättre utan politikernas överdrivna detaljstyrning.

Tydligen är åsikten en helt annan beträffande vårt gemensamma och livsviktiga försvar. Här finns det överhuvudtaget inga gränser för hur klåfingriga våra politiker tillåts bli. En demokratisk nation ska självfallet styras av ett folkvalt parlament och en regering – däremot är det synnerligen olämpligt att dilettanter anser sig ha rätt att ifrågasätta yrkesmänniskors fackkompetens.

Detta har Anders Borg och Fredrik Reinfeldt i praktiken gjort när de har gått händelserna i förväg. Både riksdagens försvarsberedning och Försvarsmakten har haft i uppgift att presentera sina respektive framtidsanalyser framåt hösten. Nu har dessa gjorts överflödiga, eftersom både statsministern och finansministern uppenbarligen har bestämt vad vår trygghet, i en allt mer osäker värld, får lov att kosta. Mikael Odenbergs begäran om entledigande från sin post som försvarsminister har sitt ursprung i det här djupt olyckliga missförhållandet.

Vem som helst kan förstå att man först måste bilda sig en realistisk och konkret uppfattning om Sveriges framtida säkerhetspolitiska behov, innan det kan avgöras vilka ekonomiska resurser Försvarsmakten bör tilldelas i syfte att fullgöra sina uppdrag. Man kan heller inte utgå ifrån dagens aktuella behov, utan man måste anstränga sig för att skapa en gedigen och trovärdig handlingsberedskap inför framtiden. Således är vår säkerhetspolitiska situation idag nästan fullständigt irrelevant för hur vårt försvar utformas framöver.

Ingen skulle någonsin komma på tanken att säga att ”idag regnar det inte, därför tar jag inte med mig mitt paraply om två veckor”.

Det är ett oändligt stort bekymmer att statsministern och finansministern, båda moderata regeringsmedlemmar, inte uppfattar detta fullt logiska resonemang. Man kan ju annars tycka att det borde ställas grundläggande krav på att dessa herrar skulle inneha en viss slutledningsförmåga. Men vi lever inte i den bästa av alla världar…

Sverige är försvarslöst

”Finland har förmågan att försvara sitt eget territorium – den förmågan har Sverige avskaffat”. Den kommentaren fällde den f d rektorn för Försvarshögskolan Karlis Neretinieks i ett nyhetsinslag (http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=900062) som sändes den 3 september i SVT.

Jag undrar hur många svenskar som egentligen vet om att staten har frånsagt sig ett av sina allra mest grundläggande ansvar? Har riksdagen verkligen fått ett mandat från svenska folket att helt och hållet avrusta vår nationella försäkring mot oförutsedda händelser? Tillåt mig att tvivla!

Uppenbarligen är vår trygghet och säkerhet inte en prioriterad fråga bland våra folkvalda idag. Allt handlar bara om ersättningsnivåer, skatter, bidrag, tillväxt, överskott och andra ekonomiska begrepp. Samhällsekonomi är självfallet väldigt viktigt att diskutera, men någonstans känns det som att vi glömmer andra saker. Värderingar om ett starkt försvar, negativ föreningsfrihet, yttrandefrihet och andra enormt betydelsefulla ämnen hamnar i skymundan till förmån för nationalräkenskaperna. Går det inte att kombinera en god ekonomi med avskaffandet av kårobligatoriet? Är svensken så mentalt begränsad att han/hon inte kan jonglera prat om både avtalsrörelser och å andra sidan ett väl fungerande och trovärdigt militärt försvar?

Enligt nyhetsinslaget i SVT ökar den finska försvarsbudgeten årligen. I Sverige genomför regeringarna, oavsett politisk färg, nästan reflexmässigt kännbara neddragningar av försvarsutgifterna, utan någon närmare säkerhetspolitisk analys. Faktum är att Sverige i dessa tider är ganska ensamt i Europa om att konstant minska sin försvarskapacitet.

Sakkunniga experter som exempelvis Bo Pellnäs, f d överste 1. graden, och tidigare nämnda Karlis Neretinieks, f d rektor på Försvarshögskolan, dömer ut det svenska försvaret och hela vårt säkerhetspolitiska tänkande. Våra gamla anrika kaserner har bland annat gjorts om till godisbutiker (enl nyheterna). Vi svenskar stoppar hellre i oss tomma kolhydrater och blir lönnfeta, framför att behålla vår förmåga att försvara vår demokrati och vår frihet. Den slöa och eftergivna attityden är helt enkelt bedrövlig bortom alla gränser.

Inget annat land i hela världen resonerar lika naivt och enfaldigt som Sverige i de här frågorna.

Är krig konservativa?

I nyhetsmedia får man ofta läsa om president George W Bush och hans amerikanska neokonservativa anhängare och hur den politiska högern (bombhögern) i USA förespråkar ihärdiga insatser i exempelvis Irak. Det var också de neokonservativas idé att invadera och ockupera Irak i syfte att skapa en demokratisk stat efter västerländska mått. Inte är det konstigt att många har en förutfattad mening om att man därför är positivt inställd till militär interventionism och ”nation building”. Jag vill dock hävda att det antagandet är felaktigt.

Av dessa fördomar att döma skulle man lätt kunna tro att alla som sympatiserar med konservativa värderingar och politiska ställningstaganden är krigshetsare med ett enda mål i sikte; att bomba jorden tillbaka till stenåldern, alternativt tvångskonvertera alla världens människor till kristna fundamentalister och göra deras kulturer vulgärt västerländska. Tvärtom är konservatismen, ur en relativt strikt filosofisk aspekt, väldigt tolerant och fredlig så till vida att den inte förespråkar radikala samhällsförändringar. Ett angreppskrig med syftet att ”skapa ett nytt, demokratiskt samhälle” är nästan ett typexempel på hur en konservativ makthavare inte hade gått till väga för att frambringa en gynnsam utveckling.

En sann konservativ person lever inte med illusionen att en fruktsam samhällsutveckling föds ur omvälvande aktioner som kostar tusentals liv och dessutom raserar kulturella och sociala institutioner. Tvärtom anser en konservativ individ att partikulära yttringar ska få existera och att stater gör klokast i att sköta sina egna, inre angelägenheter. Inget land är så felfritt och välskött att dess invånare egentligen har tid och resurser över att använda på kvasi-koloniala experiment runt om i världen.

Nonsens om att vi i Europa och övriga västvärlden skulle ha ett särskilt ansvar för hur resten av världens länder väljer att sköta sina affärer är fullständigt huvudlöst. Vi, som uppenbarligen relaterar till en gemensam kulturell grund, kan inte fortsätta bete oss som globala dagisfröknar och traska omkring i sandlådan för att bestämma hur andra ska uppföra sig. Vi kan inte åka runt och avsätta varje enskild liten diktator och hoppas att det befriade folket spontant bildar en fungerande statsapparat, trots att de lokala och regionala förutsättningarna är minst sagt undermåliga.

Vad som däremot är konservativt är tron på ett starkt civilt och militärt försvar med tillräckliga resurser att kunna möta en potentiell angripare – helst också avskräcka en sådan från att agera aggressivt överhuvudtaget.

På tiden…

Det är verkligen på tiden att kommunismens fula och osminkade tryne visas upp för den svenska allmänheten. Nu har regeringen uppdragit åt en statlig myndighet att upplysa medborgarna i Sverige om kommunismens oerhörda brott mot mänskligheten. Man kan tycka vad man vill om att staten försöker styra historieundervisningen, men jag tror att det är ofrånkomligt att ha någon central styrning av skolsystemet.

När man läser vissa kommentarer på bloggsidor får man se hur man ibland försöker vilseleda läsarna och att man skönmålar exempelvis utvecklingen i Sovjetunionen på 1900-talet. Se följande länk:

http://www.whoisjohngalt.se/2007/09/02/forklara-varfor#comment-214

Människorna i Sovjetunionen flyttade inte omkring i godan ro för att bereda väg åt den industriella utvecklingen och stärka landets ekonomiska situation. Stalin slaktade sin egna befolkning utan skrupler. Han startade anfallskrig mot både Finland och Polen 1939 och massakrerade polska soldater i Katyn. Allt i kommunismens namn.

Man skulle nästan kunna tro att kommunistiska framsteg mäts i antalet lik som systemet lyckas producera.

I mina ögon är det lika illa att kalla sig kommunist som nazist. Låt oss alla hoppas att ungdomarna som växer upp idag får en bättre och mer sanningsenlig bild av kommunismens riktiga ansikte än vad tidigare generationer har. Det är svårt att på något annat sätt förklara det faktum att högskolestudenter i min egen ålder går omkring med kommunistsymboler på sina kläder och öppet kallar sig kommunister, än att de är okunniga.