Är krig konservativa?

I nyhetsmedia får man ofta läsa om president George W Bush och hans amerikanska neokonservativa anhängare och hur den politiska högern (bombhögern) i USA förespråkar ihärdiga insatser i exempelvis Irak. Det var också de neokonservativas idé att invadera och ockupera Irak i syfte att skapa en demokratisk stat efter västerländska mått. Inte är det konstigt att många har en förutfattad mening om att man därför är positivt inställd till militär interventionism och ”nation building”. Jag vill dock hävda att det antagandet är felaktigt.

Av dessa fördomar att döma skulle man lätt kunna tro att alla som sympatiserar med konservativa värderingar och politiska ställningstaganden är krigshetsare med ett enda mål i sikte; att bomba jorden tillbaka till stenåldern, alternativt tvångskonvertera alla världens människor till kristna fundamentalister och göra deras kulturer vulgärt västerländska. Tvärtom är konservatismen, ur en relativt strikt filosofisk aspekt, väldigt tolerant och fredlig så till vida att den inte förespråkar radikala samhällsförändringar. Ett angreppskrig med syftet att ”skapa ett nytt, demokratiskt samhälle” är nästan ett typexempel på hur en konservativ makthavare inte hade gått till väga för att frambringa en gynnsam utveckling.

En sann konservativ person lever inte med illusionen att en fruktsam samhällsutveckling föds ur omvälvande aktioner som kostar tusentals liv och dessutom raserar kulturella och sociala institutioner. Tvärtom anser en konservativ individ att partikulära yttringar ska få existera och att stater gör klokast i att sköta sina egna, inre angelägenheter. Inget land är så felfritt och välskött att dess invånare egentligen har tid och resurser över att använda på kvasi-koloniala experiment runt om i världen.

Nonsens om att vi i Europa och övriga västvärlden skulle ha ett särskilt ansvar för hur resten av världens länder väljer att sköta sina affärer är fullständigt huvudlöst. Vi, som uppenbarligen relaterar till en gemensam kulturell grund, kan inte fortsätta bete oss som globala dagisfröknar och traska omkring i sandlådan för att bestämma hur andra ska uppföra sig. Vi kan inte åka runt och avsätta varje enskild liten diktator och hoppas att det befriade folket spontant bildar en fungerande statsapparat, trots att de lokala och regionala förutsättningarna är minst sagt undermåliga.

Vad som däremot är konservativt är tron på ett starkt civilt och militärt försvar med tillräckliga resurser att kunna möta en potentiell angripare – helst också avskräcka en sådan från att agera aggressivt överhuvudtaget.