Ett säkerhetspolitiskt fiasko

Försvarsberedningen är ett säkerhetspolitiskt fiasko

 

Den av riksdagen tillsatta försvarsberedningen, med representanter från Sveriges samtliga riksdagspartier, har misslyckats kapitalt med sitt uppdrag. Den realistiska omvärldsanalys som beredningen har haft i uppdrag att presentera, har istället varit ett resultat av vilset önsketänkande och politisk kohandel. Försvarsberedningen har ansträngt sig mer för att producera ett dokument som i sina grundsatser ger stöd åt både den sittande och före detta regeringars omdömeslösa och potentiellt samhällsfarliga försvarspolitik, än att komma med konstruktiva rekommendationer för hur Sveriges territoriella integritet och suveränitet ska kunna upprätthållas i en allt mer oförutsägbar värld.

Försvarsberedningens ledamöter gör ett utomordentligt förvirrat intryck när de i media uttrycker sin uppriktiga förvåning över händelserna i Georgien. De förefaller vara överrumplade av händelseutvecklingen. Är man något så när insatt i de aktuella utrikespolitiska förhållandena borde det absolut inte komma som en överraskning att Ryssland återigen har tagit plats på världsarenan för att hävda sina nationella intressen – även på andras bekostnad. Vilka verktyg har politikerna använt i sin säkerhetspolitiska analys och vilka faktorer har man vägt in i sina rapporter? Verkligheten kan knappast ha spelat en märkbar roll i arbetsprocessen. Realismen lyser med sin frånvaro. 

Ett stort problem i den svenska försvarspolitiska debatten är att regeringen ofta lutar sig mot försvarsberedningens slutsatser för att finna stöd för sin långsiktiga säkerhetspolitik. Försvarsberedningens ledamöter är å andra sidan utsedda av riksdagen som i praktiken lyder under partiledarna, det vill säga regeringen. Alltså kan statsministern, försvarsministern och alla andra i regeringen hävda att de handlar enligt försvarsberedningens rekommendationer, trots att beredningens ledamöter i själva verket tar order från Rosenbad och sina partiledningar. Alltså finns det i Sverige egentligen inget självständigt säkerhetspolitiskt organ med tillräcklig tyngd.

Miljöpartisten och tillika ledamoten i försvarsberedningen Annika Nordgren Christensen säger i ett uttalande att hon inte ser skäl till att tro på ett ökat invasionshot. Därför anser hon inte att försvarspolitiken bör omprövas. Vad hon tydligen har fått om bakfoten är att en främmande makt inte nödvändigtvis måste ta till en fullskalig och kostsam invasion för att tilltvinga sig svenska politiska och ekonomiska eftergifter. Står Sverige utan ett försvar och förmåga att skydda sig mot även begränsade angrepp, räcker det förmodligen med hot om våld för att svenska makthavare ska sticka svansen mellan benen och böja sig för övermakten. Varför skulle exempelvis ett annat land lägga dyrbara resurser på att invadera Sverige om det nu räcker med hot uppbackade av reell styrka?

Således ska vi inte bli förvånade över att försvarsberedningen och Sveriges säkerhetspolitik är undermålig, eftersom inkompetenta dilettanter far vilt fram och tillåts sätta den försvarspolitiska agendan. Inte förrän svenska försvarspolitikers förmåga att göra realistiska bedömningar och omvärldsanalyser förbättras kommer Sverige att kunna föra en sund och verklighetstrogen säkerhetspolitisk debatt.