Man måste nästan fråga sig om folket som bestämmer har tappat omdömesförmågan helt och hållet? Nästan hela vår omvärld ökar sina militära utgifter, framför allt det auktoritära Ryssland, medan vi i Sverige bestämmer oss för att inleda en ensidig nedrustning. Vi går inte i takt med vår omvärld. Tvärtom försöker vi oss på ett försvarspolitiskt experiment som bara kan sluta i katastrof.

Det finns ett gammalt talesätt: ”Alla länder har en armé, sin egen eller någon annans”.  Ja, vi har ju snart ingen egen…

Även om man på inget sätt och vis motsätter sig homosexuella pars rätt till likhet inför lagen, anser jag att det samtidigt finns all anledning att ifrågasätta ”rättighetsargumentet” som jag har valt att kalla det. Det är i och för sig ganska typiskt det svenska samhället att folk anser sig ha rätt till alla möjliga saker och ting, oavsett om det finns någon egentlig grund för vederbörande att tillerkännas en viss rättighet eller ej.

För det första är det INTE en ”mänsklig rättighet” att ingå äktenskap. Äktenskapsbegreppet ägs av kristendomen/religionen och ingen har någon som helst rätt att inkräkta på varumärket Äktenskap. Det är sedan långt tillbaka etablerat att ett äktenskap ingås av två personer – en man och en kvinna. Vill HBT-personer sedan få samma juridiska rättigheter och skyldigheter är undertecknad bland de första att instämma i att alla ska stå lika inför lagen – men en sådan uppgradering av HBT-personers juridiska förutsättningar behöver inte alls kallas ”äktenskap”.

Vad är det för fel på att HBT-par till exempel kan få ingå en allians med namnet ”partnerskap” eller liknande, så länge de juridiska rättigheterna är de samma som för en kvinna och en man som har ingått ett äktenskap?

Min teori är att en del egentligen inte i första hand är ute efter likhet inför lagen, utan snarare vill slå kvinnor och män och religiösa samfund, som betraktar begreppet äktenskap som en sakral union mellan två icke samkönade människor, på käften. Man vill hävda sig, visa att man minnsan kan forma samhället efter sina specifika ideal och att alla oliktänkande bör betraktas som intoleranta, inskränkta, bakåtsträvande och orättvisa.

Ganska oförskämt om man frågar mig!

”Försvarsminister Sten Tolgfors tillkännagav nyligen att de 30 000 soldater som Sveriges försvar kan uppbåda vid en mobilisering måste bli mer tillgängliga och insatsberedda. Tolgfors tycker inte att det ska ta ett helt år att få fram ett svenskt försvar. Hoppas att han även inser att 30 000 sjömän och soldater inte är tillräckligt för att värna Sveriges territorium. Bättre tillgänglighet är bara en del av lösningen. Sverige behöver utöver detta ett större försvar att mobilisera.”

Är det en tillfällighet att Rysslands energibolag (Ryssland äger merparten av aktierna i Nord Stream) rekryterar gamla sossar?

Finansminister Anders Borg och alliansregeringen sköter de offentliga finanserna på ett föredömligt sätt. Till hösten har regeringen utlovat ytterligare skattesänkningar och samhällsinvesteringar till ett ungefärligt värde av 30 miljarder kronor. Däremot ligger överskottet för 2008 på 163 miljarder kronor. Undrar vad man ska göra med resten av pengarna?

Förhoppningsvis avsätter man åtskilliga summor åt valfläsk (läs: skattesänkningar och investeringar i skola, högre utbildning och infrastruktur) inför 2010.

Den av riksdagen tillsatta försvarsberedningen, med representanter från Sveriges samtliga riksdagspartier, har misslyckats kapitalt med sitt uppdrag. Den realistiska omvärldsanalys som beredningen har haft i uppdrag att presentera, har istället varit ett resultat av vilset önsketänkande och politisk kohandel. Försvarsberedningen har ansträngt sig mer för att producera ett dokument som i sina grundsatser ger stöd åt både den sittande och före detta regeringars omdömeslösa och potentiellt samhällsfarliga försvarspolitik, än att komma med konstruktiva rekommendationer för hur Sveriges territoriella integritet och suveränitet ska kunna upprätthållas i en allt mer oförutsägbar värld.

Försvarsberedningens ledamöter gör ett utomordentligt förvirrat intryck när de i media uttrycker sin uppriktiga förvåning över händelserna i Georgien. De förefaller vara överrumplade av händelseutvecklingen. Är man något så när insatt i de aktuella utrikespolitiska förhållandena borde det absolut inte komma som en överraskning att Ryssland återigen har tagit plats på världsarenan för att hävda sina nationella intressen – även på andras bekostnad. Vilka verktyg har politikerna använt i sin säkerhetspolitiska analys och vilka faktorer har man vägt in i sina rapporter? Verkligheten kan knappast ha spelat en märkbar roll i arbetsprocessen. Realismen lyser med sin frånvaro. 

Ett stort problem i den svenska försvarspolitiska debatten är att regeringen ofta lutar sig mot försvarsberedningens slutsatser för att finna stöd för sin långsiktiga säkerhetspolitik. Försvarsberedningens ledamöter är å andra sidan utsedda av riksdagen som i praktiken lyder under partiledarna, det vill säga regeringen. Alltså kan statsministern, försvarsministern och alla andra i regeringen hävda att de handlar enligt försvarsberedningens rekommendationer, trots att beredningens ledamöter i själva verket tar order från Rosenbad och sina partiledningar. Alltså finns det i Sverige egentligen inget självständigt säkerhetspolitiskt organ med tillräcklig tyngd.

Miljöpartisten och tillika ledamoten i försvarsberedningen Annika Nordgren Christensen säger i ett uttalande att hon inte ser skäl till att tro på ett ökat invasionshot. Därför anser hon inte att försvarspolitiken bör omprövas. Vad hon tydligen har fått om bakfoten är att en främmande makt inte nödvändigtvis måste ta till en fullskalig och kostsam invasion för att tilltvinga sig svenska politiska och ekonomiska eftergifter. Står Sverige utan ett försvar och förmåga att skydda sig mot även begränsade angrepp, räcker det förmodligen med hot om våld för att svenska makthavare ska sticka svansen mellan benen och böja sig för övermakten. Varför skulle exempelvis ett annat land lägga dyrbara resurser på att invadera Sverige om det nu räcker med hot uppbackade av reell styrka?

Således ska vi inte bli förvånade över att försvarsberedningen och Sveriges säkerhetspolitik är undermålig, eftersom inkompetenta dilettanter far vilt fram och tillåts sätta den försvarspolitiska agendan. Inte förrän svenska försvarspolitikers förmåga att göra realistiska bedömningar och omvärldsanalyser förbättras kommer Sverige att kunna föra en sund och verklighetstrogen säkerhetspolitisk debatt.

Nu kan vi emellertid observera hur omvärldsutvecklingen inte endast springer ifrån, utan rättare sagt redan har sprungit ifrån, Sveriges säkerhetspolitik. Men Sverige står inte ensamt i sin lättrogenhet. Likt när Neville Chamberlain och Europas stormakter försökte gå Hitler till mötes i hopp om att undvika en potentiellt obehaglig konfrontation, är västländernas eftergivna reaktioner på Rysslands aggressioner de senaste åren en bedrövlig repris av det förgångna. Ryssland har uppträtt hotfullt mot flera grannländer utan att Sverige har tagit till sig innebörden av den väg som ryssarna slagit in på. Vårt stora grannland i öster kan inte längre betrktas som harmlöst. Tvärtom är Ryssland en utomordentligt driven aktör i vårt närområde som uppenbarligen är beredd att ta till dödliga maktmedel för att påtvinga andra sin vilja. Därför borde händelseutvecklingeni exempelvis Georgien ge upphov till en ny svensk  säkerhetspolitisk attityd.

Det vore inte en dag för tidigt om riksdag och regering omprövade Sveriges otidsenliga och naiva inställning till behovet av ett väl fungerande nationellt försvar. Förmågan att hävda vår territoriella integritet är hur det än må vara fundamental för att vi ska kunna betraktas som en suverän stat. Jag är själv fullt övertygad om att de flesta svenskar gärna vill ha en trygghet mot yttre hot och oförutsedda händelser. Sverige behöver ett starkt och tillförlitligt försvar och min uppmaning till alliansregeringen är att skrida till verket innan det är för sent.

För det första bör det nämnas att det fortfarande bara är 39 procent av den tillfrågade urvalsgruppen som tycker att själva idén med ett gemensamt försvar är god. Utan att ha särskilt avancerade matematiska kunskaper kan man snabbt räkna ut att det återstår 61 procent som antingen är uttalat negativa eller som fortfarande tvivlar. Då är det snudd på ohederligt att låta rubriken heta ”Fler vill se Sverige i EU-försvar”. En lämpligare rubrik hade i så fall varit: ”Fler än tidigare vill se Sverige i ett EU-försvar, men de flesta är inte för det”.

Samtidigt nämns det att svenskarnas förtroende för Försvarsmakten har sjunkit. Det är en föga förvånande nyhet. Varför ska folk ha förtroende för en myndighet som åläggs att skicka fler och fler soldater utomlands, men samtidigt får allt mindre resurser att röra sig med? Vem som helst kan räkna ut att den ekvationen inte går ihop.

Undrar hur stort förtroendet är för våra försvarspolitiker?

Jag är som samhällsmedborgare till exempel mindre intresserad av drottning Silvias fars eventuella kopplingar till nazisterna, och mer nyfiken på vad drottningen uträttar till vardags i form av representation osv. Vår drottning kan inte lastas för hennes fars eventuella förflutna.

Mona Sahlin sa i gårdagens sändning av K-G Bergströms intervjuprogram att svenska ungdomar saknar vuxna människor i sina liv och att detta är en olycklig situation. Hon väljer naturligtvis att inte nämna något om hur vänstern ihärdigt har verkat för att överföra ansvaret för barnens fostran från föräldrarna till ”samhället” (läs: socialistiska barninstitutioner). Enligt vänstern är det ju fult att mammor är hemma med sina barn eller att föräldrarna ges möjlighet att uppfostra dem.

Alla unga skulle utsättas för en socialisation och föräldrarna skulle hålla fingrarna borta. Helst skulle barn och ungdomar få göra vad de ville, när de ville, var de ville. Fullkomligt idiotiskt!

Unga människor skulle vara infantilt rebelliska och ifrågasätta minsta lilla auktoritet, inklusive sina egna föräldrar, vilket idag har resulterat i ett samhälle där människor inte visar varandra någon respekt.

Ganska typiskt socialdemokratisk politik att först skapa ett samhällsproblem och därefter uttrycka en önskan om att vilja komma på en lösning – helst en kostsam sådan.